R.I.P K

Fan också.
K är död. I tisdags. Men jag visste det inte förns nu, eftersom jag var dum nog att bara lägga undan kuvertet jag fick och tänka 'Äsch. Det var säkert inget viktigt. Jag läser det senare.'
Men det var viktigt. Det var där jag fick veta att min vän tog livet av sig. Hon skickade ett brev för att säga hejdå. Och jag tog mig inte ens tid att läsa det.
Fan.
Är det verkligen normalt att känna sig såhär ensam och övergiven?
Jag kunde inte få tag på någon. Alla har väl gott och lagt sig. Så jag smsade J.
Big mistake.
Hon är inte ens särskillt bra på att låtsas att hon bryr sig. Så då blev det andra J. Underbara, J. Du som jag älskar så mycket. Du som alltid finns där.
Fan också.
Jag orkar inte mer nu. En enda liten droppe till, och det går inte längre. Om jag sparkar i tån kommer jag säkert sätta mig på golvet och tjuta.
Shit.

Cause you know I love being with you, and seeing you cry. Är det så du tänker om mig?