Det stavas å n g e s t.

Hej.
Jag vet inte ens om du kommer ihåg mig. Jag brukade vara din bästa vän, du vet. Men i alla fall; Hej. Jag saknar dig, gumman. Trots att du trodde att din död inte skulle betyda något - för någon. Men det betydde något för mig. Och jag saknar dig, gumman.
Jag hoppas att du har det bra där du är nu. I himlen, Nangiala, eller vart nu 'där' är. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro längre. Du var min kompass i mörkret.
Jag önskar att du kunde berätta för mig. Hur det känns att dö, menar jag. Och vad som händer sen. Är du verkligen borta? Helt? För ibland känns din närvaro så stark, att jag nästan kan se dig framför mig, som en skugga mot väggen, eller en viskning i örat. Betydde jag något för dig, i alla fall?
Ibland saknar jag dig så mycket, att det känns som att bröstkorgen kommer att sprängas. Det stavas å n g e s t.
Jag önskar att du fortfarande fanns för mig. Det där lilla personen, på andra sidan Sverige, som älskade att lyssna på mig i timmar, när jag babblade på om meningslösa saker. Gav min tips, och råd, efter egna erfarenheter. Och gav mig modet att ta tag i saker, och handla. Som muntrade upp mig när jag var ledsen, och delade med sig av sitt liv, och gav mig sitt hjärta.
Vi fanns för varandra. Vi skulle hjälpas åt, att leva tills vi båda dog av hög ålder. Men du lämnade mig ensam, med det där hålet inuti, som kommer äta upp mig. Som får mig att känna mig usel, och får mig att trycka ned mig själv. Jag är inte värd att leva. Du var värd att leva. Varför insåg du inte det.
Jag saknar dig, gumman. Så det gör ont i hjärtat.
Det stavas å n g e s t.