Bra, eller..?

Jag kan inte komma ihåg din röst längre.
Det borde ju vara en bra sak. Det ska ju bli enklare att komma över dig, då.
Så varför känns det som att ångesten kommer kväva mig, och tårarna inte vill sluta rinna?
Jag har ju bara glömt hur du lät när du pratade.
Fan också.
Och jag kan bara inte se dig lika tydligt längre. Som att du är suddig i kanterna, eller något.
Och din blick ser matt ut inför min inre syn, trots att jag vet lika bra nu som då, att de brukade glittra av känslor. Sorg. Lycka. Å n g e s t.
Vi är lika, du och jag. Fast kanske inte så mycket då. Jag var ju fortfarande den där lilla, normala tjejen som bara ville bli accepterad. Nu skiter jag fullständigt i vad folk tycker om mig. För jag har inte kvar min bästa vän.
För du tog upp en jävla kniv, och skar upp dina jävla armar, och din jävla hals. Och jag kunde inte rädda dig.
Och jag saknar dig. Så mycket att det gör ont att andas.
Men jag kommer inte ihåg dig lika bra längre.